Jag glömde totalt bort att det var 14:nde november idag. Det är en speciell dag. Inte bara för att det är fars dag, utan också för att det är min fars dag. Min pappa skulle fyllt 50 år idag. Jubileum. Usch vad jobbigt. Att inte få uppleva det. Fy fan.
Jag tänker ändå skriva grattis nu, det spelar ingen roll.

Stort grattis på födelsedagen Pappa! <3 


Om det är jobbigt? - Som fan. Det är jobbigt, hemskt och orättvist.
Om jag saknar honom? - Varje dag! Finns på riktigt INGEN dag då jag inte tänker på honom.
Om jag önskar att han fanns kvar idag? - Ja, ingen tvekan om saken. Visst, på nått sätt blir man starkare som person. Man hanterar vissa saker annorlunda. Men det finns inget som gör att jag tkr att situationen som jag befinner mig i nu är acceptabel. Jag förstår när hemska saker händer för en mening. Men inte detta. Detta är ALDRIG något jag kommer kunna förstå. Jag kan inte förstå varför. Det finns liksom ingen mening alls med det.
Om jag fortfarande gråter? - Ibland. Ibland måste man det.
Om jag känner skuld? - Ja.
Om jag vill att folk ska gå runt att tycka synd om mig? - Aldrig. Det är nästan det värsta jag vet. Att folk ser på en som ett offer. Jag är stark. Jag klarar mig jävligt bra. Jag kommer att klara mig jävligt bra,om allt går min väg.
Om jag tycker att det är jobbigt att man ställer frågor om detta? - Absolut inte. Jag svarar jättegärna på alla frågor. Jag förstår att man går runt och undrar och antar, men inte vågar fråga för man vet inte vad man får för reaktion. Men jag är OK med alla frågor.

Nu ska jag fortsätta kolla på film. Allt är bra. Allt är ok. Allt återgår till normalitet.