Så idag var ingen bra dag, I'm not gonna lie. Vrf är det periodvis så? Jag svor till mig själv när jag började blogga att inte vara emo. Aldrig vara emo. Jag hatar när folk söker uppmärksamhet de inte förtjänar. När folk skriver "är ledsen idag :(" på facebook. SÅ JÄVLA PATETISKT, VEM FUCKING BRYR SIG!?!?!?!? Inte jag iallafall.
Men idag är jag ledsen. Igår var jag ledsen. De senaste 3 månaderna har jag varit ledsen. Inte ledsen på det sättet att jag gråter varje kväll. Mer "ingenting är värt det"-känsla. Ingen livslust. Ingenting. Tomt. Det ekar inte ens.
Jag är så jävla trött på allt, PÅ ALLT! Det finns ingenting jag är genuint glad över. Imorgon har vi klassfest - ingenting. Tira kanske ska få valpar - ingenting. Jag reser utomlands i 2 veckor snart - ingenting. Jag slutar skolan snart - NADA!
Asså inget är kul längre, allt är inget på något sätt. Skolan går dåligt - ingenting. Folk är sura - ingenting. Jag är inte kul - ingenting.

Gör nått åt saken då!
- Ja, men jag gör ju det. Jag sover bra (funkar inte), jag sover dåligt (funkar inte), jag gick flitigt till skolan (funkar inte), jag slutade gå i skolan (funkade inte), jag går till psykolog (funkar inte), jag tänker positivt (funkar inte), jag tänker negativt (gör att jag skriva såna här inlägg - FUNKAR INTE).

Just nu funkar ingenting och jag har provat allt. Finns det nått mer? Kan man skylla på något? Är nått värt det?

Så här ser det ut för mig: Jag är deprimerad, jag har en massa skolarbete som jag ligger back i, jag har ingen jag vill snacka med (det är skillnad på vill och kan, jag har en jävligt massa fina vänner som jag kan snacka med närsomhelst - det är inte problemet. Problemet är att jag alltid har velat fixa allt själv. "Jag kan själv" var nog mina första ord.), jag tkr inte om något med mig själv just nu (jag hade sångrösten som jag var helt ok nöjd med, men det valde att försvinna för ett tag sedan.).
Nu sitter jag här och tänker att så här kmr det att se ut för mig i framtiden: Jag kmr förhoppningsvis in på något komvux (slösar en massa pengar på skitkurser), jag bor kvar i Uppsala (värsta mardrömmen ever), jag får praktisera på ett ålderdomshem i 3 år, jag får leva på soc efter det, Tira dör (yes, det har gått 16 år), jag skaffar 16 katter för att kompensera för Tira, jag döper alla katter. Sen dör jag.

That's pretty much it. Så frågan är fortfarande: "Är det värt det"? Är livet värt det? Ska det se ut så här?
Fyfan.

Det är ju inge kul alls. Men nu när jag tänker efter så har jag nog aldrig hört någon säga: Livet är kul :). Nej, aldrig.
Visst kan man vara deprimerad då och då, men inte så här länge väl? I mer än 3 månader har jag gått igenom 25 ångestattacker, 16 panikattacker och 387 miljarder frågor om livet.

It's kinda funny how life turns around. Hur livet visar sig. Hur allt är upplagt. Alla går runt och bär på sina bagage. Vissa öppnar sina väskor för hela världen och vissa går runt och drar dem efter sig, helt själva. Till slut blir det så mkt bagage att man inte orkar gå själv längre. Antingen lämnar man allt bagage efter sig, släpper allt och bara dör. Eller så kämpar man med att dela upp bagaget i olika omgångar och tar de en efter en, tills man känner att man kan andas och leva.

Jag har alldeles för mycket bagage just nu, så nu gäller det att välja. This or that? Heads or tails?
Nu menar jag verkligen inte; liv eller död. Jag är alldeles för feg för att ta livet av mig. Men också ganska feg för att leva. Jag står still.

Det är mycket som cirkulerar i huvudet just nu. Därför känner jag att jag måste få skriva lite. Det är trots allt min blogg och det är jag som kommer att läsa detta senare i livet och därför vill jag publicera detta. Jag gör det för min egna skull. Men jag bryr mig inte riktigt om andra läser detta med mig.
Det är ju kul att ni läser min blogg! :) Jag gillar er, you're my cup of tea. HAHAHAH Lipton! *internskämt*

Men allt är ok, jag kommer att fortsätta blogga. Innan har jag bara stängt av och "slutat ett tag", men nu testar jag detta lite.
Nu har ni fått läsa en stor bit av mitt liv. Återigen, jag gör inte detta för att få någon slags ömkan, uppmärksamhet eller klapp på kinden.
Ingen kan göra något åt detta, bara jag. Jag vill inte ha nått sms, mail, logginlägg, ingen kommentar som lyder; "hur är det lilla gumman? :( <3 <3" "finns här, you know :) <3".  Jag är mycket väl medveten om er existens. Inget jag behöver just nu.

Så det var det, redan nu känns det lättare (y)

Puss och kram på er, gå nu och gör nått vettigt!