Den här veckan jobbar jag inte kvällspasset vilket jag vill hallelujah till. Just nu ligger jag i sängen och käka lite godis. För att godis är gott. Mormor är här just nu för mamma är i Estland. Så jag chillar med livet just nu. 

Vad är planerna inför framtiden då? - Jag vill flytta so bad. Men jag kan inte just nu eftersom jag inte har någon som helst stabil ekonomi. För er som inte vet så kommer jag inte att studera vidare just nu. Möjligtvis nästa år eller om 10 år, det är helt upp till mig och min (isåfall) ändrade syn på uppsatser och samhället. Men det känns att man börjar bli vuxen nu. Skitläskigt. Haha, jag vet inte om jag ska skratta eller gråta, rymma eller stanna, lugna mig eller stressa som fan. Man vet inte riktigt vart man ska ta vägen. Men det är kul. Det värsta som kan hända är att jag inte får så mycket pengar som jag behöver och just nu är det inget problem eftersom jag fortfarande bor hemma. 

 

Jag vill iallafall hitta ett nytt jobb, för att jag trivs inte med arbetet jag är på nu. Det har mest med det fysiska att göra. Det är skitjobbigt och jag kan knappt stå på benen när jag kommer hem. Om jag fortsätter med detta jobb så kommer jag att vara hemma mer än på jobbet p.g.a. smärta. 

Så gärna något mindre fysiskt krävande. Kanske en restaurang med en våning (restaurangen jag jobbar på har två våningar, så det är mycket springa i trappor med tunga tallrikar e.t.c.) eller som butiksbiträde eller vad som helst där jag får jobba. Jag som inte har någon utbildning och inte planerar att ha någon inom närmaste framtid. "Utan erfarenhet" som man kallas. Jag har så jävla mycket erfarenheter så det är inte klokt! Jävla samhälle... 

 

När jag får ett fast jobb så vill jag flytta hemifrån. Helst till en liten etta/tvåa i Östersund. Men om jag jobbar här så får det väl bli Uppsala ett tag eller Stockholm, som jag svurit att jag aldrig skulle bo i. Usch. Stockholm.

Det är bara att söka, söka, söka. Framtiden är så himla öppen just nu. Jag kan hamna lite vart som helst. Eller rättare sagt, jag är villig att hamna vart som helst. Vill man ha mig i Norge så får man det. Det låter lite fel, men ni fattar... Jag har liksom inget som knyter mig hit längre. Förut var det skolan, men nu är det ingenting! Det är en skön känsla faktiskt. 

 

Hoppas att jag kan läsa det här om 40 år och tänka; "haha, jag visste verkligen inte vad som väntade mig." På ett bra sätt alltså. Inte, "haha, jag visste verkligen inte vad som väntade mig... det där jävla tåget från ingenstans." Det vore ju olyckligt. 

 

Snart ska jag sluta skriva för det blir så långt. Men Alva ville ha lite uppdatering och det ska hon få, haha! Sen vill jag som sagt läsa det här senare i livet. 

 

Ha det muu! <3